Lady Mys

Vi har en plan

 Vi ligger fortfarande kvar i Shelter Bay, och det kommer vi att göra en tid framöver. Här kommer vi att stanna tills de underbara barnbarnen Vendela och Felicia kommer den 8 feb. Det skall bli jätteroligt att få umgås med dem under en vecka. Under den veckan kommer vi att segla runt i San Blans skärgården, med alla dessa vackra öar. Det kan väl hända att vi gör någon kortare seglingstur fram till dess. Men vi trivs också ganska bra här på marinan. Vad gör vi då när vi ligger här? Ja det finns alltid att göra på en båt, även fast den är ny. Kaptenskan hon har kört tvättmaskin i två dagar och idag har hon tagit fram symaskinen. Mån tro vad hon skall gör med den? Skall det bli en ny smoking skjorta åt kapten, eller?

Sen har vi också börjat planera för hur och vart vi tänker segla framöver. Med andra ord vi har en plan. Men det är inget som säger att vi kommer att fullfölja den. Det är det som är så underbart. Vi tar dagen som den kommer. Planen som den ser ut nu ser ut på följande vis. Efter att vi haft en trevlig vecka tillsammans med flickorna, styr vi norrut mot en liten ö som heter Providencia, och ligger 1,5 dygns segling från Shelter Bay. Denna lilla ö ligger mitt ute i Karibiska sjön alldeles för sig själv, rakt utanför Nicaragua. Denna ö skall enligt utsago vara en vacker och trevlig liten ö med 4800 innevånare.

Från Providencia finns det två alternativ att segla. Endera fortsätter vi att segla norrut i 3 dygn mot Cayman Island, eller också styr vi västerut mot ett land som heter Belize. Belize gränsar till Mexiko och Guatemala.  Huvudattraktionen i Belize är den 175 mil långa barriärrevet och kan jämföras med Stora barriärrevet i Australien.

Därefter blir det nog att vi försöker ta oss mot Cuba. Cuba skall vist också enligt rykten vara sevärt.

När Cuba är avklarat blir det Jamaica. Vid det laget har vi nog kommit så långt tidsmässigt att snön hemma i Brenäs är bort och när liljorna och göken gal då flyger vi hem, från Jamaica, och tar båten ut till Prästön för att där på klipporna äta en pickning medan solen går ner mellan det blånande, Granberget och Gesundaberget.

Men som sagt detta är en plan som kan komma att ändras, men det är väl inget fel på att fundera och planera.

Ännu kvar i Shelter Bay

2014-01-28

 

Det var ett tag sedan vi skrev något på sidan, så vi får väl skärpa oss och skriva några rader, även om innehållet inte blir så väldigt spännande.

Vi ligger fortfarande kvar i samma marina. Här har vi legat hela tiden och donat och fejat med båten, läst böcker och kopplat av. Även fast vi har en ny båt så finns det alltid göra på en båt. Det skall alltid hållas efter med underhåll. Sedan under översegling fram och åter till Galapagos fick Lady Mys mycket stryk av allt salt, och sedan under kanalfärden blev hon nerkladdad av svart tjock olja i vattenlinjen. Men nu är hon ren och fin igen och välpolerad. Men det tog några dagar att tvätta och putsa allt. Sedan känns det skönt att för en gång skull så är ”To Do” listan nästan tom. Den brukar annars var väldigt lång.

Annars mår vi bra här i marinan, förutom att det är mycket båtar här för tillfället. Det är nämligen så att det stora ARC rallyt med 40 båtar som skall segla runt jorden, har ett stopp här i marinan för tillfället. Så det är lite trångt här. Om inte annat så på resturangen. Här om kvällen blev ditbjudna av Ove och Greta på båten Mayflower II att äta middag tillsammans med dem. Vi gick dit kl. 6 på kvällen och fick inte in efterrätten fören kl. 21.30. Så det blev att ha tålamod och vänta och vänta. Tur var att vi hade så trevligt sällskap.

En annan frustration, är att vi väntar på ett paket med lite småprylar till Lady Mys. Det tog 3 dagar för paketet att komma till Panama från Sverige. Men sen blev det liggande i tullen i över en vecka, och när det väl kom ut från tullen och skulle levereras hit till marinan så har man tappat bort paketet. Så nu vet vi inte när vi får paketet.

Även om inte paketet har kommit tills i morgon så struntar vi det och seglar iväg till någon vik och lägger oss under några dagar, där vi tänker ha det lite skönt med bad och avkoppling. Även Lady Mys håller med. Vi har märkt att under de senaste dagarna så har hon börjat ryckt i sina tampar och vill ut och segla.

När man läser dessa rader så kan man göra en betraktelse hur den mänskliga hjärnan fungerar.

Om inte hjärnan har så mycket att fundera på och man lever ett bekymmerlöst liv, så kan sådana här små irritationsmoment som vi skrivit om här ovan, bli stora bekymmer och ganska så irriterande. Med andra ord vi lever och har det bra.

Semester i en skön vik

Nu har vi återkommit till marinan efter att vi tog ett par dagars semester och seglade iväg ett par dagar till en underbar bukt, Playa Blanca, som ligger ca 4 timmars segling härifrån. Där i denna bukt låg vi alldeles för oss själva, endast några lokals som var och skötte om ett par semesterhus som lågt vackert belägen i utkanten av bukten. Här kunde vi se den vackra sandstranden med de vackra palmerna vaja för vinden, samtidigt som vi kunde höra apornas vrålande i bergssluttningen. I viken simmade, och flög ett antal pelikaner i jakten efter fiskföda. Som sagt här mådde vi bra och vi stannade där i två dagar och njöt av natur och bad

Även om seglingen dit bestod av nästan bara motvind så fick en underbar slörsegling tillbaka. En sådan där segling när den är som bäst. Tiden gick alldeles för fort och helt plötsligt var vi på redden utanför vågbrytaren till hamninloppet till Colon. Här ligger det fullt med fartyg för ankare och väntar på att få gå genom kanalen, samtidigt som det är stora fartyg hela tiden som är på väg ut och in till vågbrytaren. Så här gäller det att vara helskärpt när vi kommer med vår lilla Lady Mys så att vi inte krockar med något fartyg.

Nu blir vi liggande här nästan en vecka, då vi skall bland annat förbereda oss på Vendela och Felicias ankomst i slutet av veckan. Sen skall vi göra lite annat också, men det är en annan historia.

Fåfänga

Hur fåfäng får man vara egentligen?

Kapten har under den senaste tiden haft för vana att ta en motionsrunda nästa varje morgon, och det har gott bättre och bättre för varje dag och löprundorna har blivit längre för varje dag. Det har varit riktigt stimulerande. Det är klart att ligger man på en låg nivå konditionsmässigt från början är det lätt att ganska snart se en förbättring.

Nu var det där med fåfängan. På slutet av motionsrundan finns det en hel del folk i rörelse. Kapten brukar få för sig att här gäller det och visa att man en gång i tiden hållit på med friidrot och kan det där med löpning och inte är någon gammal pensionär i 70 årsåldern som är ute och lunkar. Så även idag drar han på och tänker. Tänk på stilen. Upp på tårna och dra ifrån med långa kraftiga frånskut. Tänk på hur du gjorde förr när du tävlade på 400 meter. Det går ju riktigt bra tycker kapten de första hundra meterna. Men sen händer det. Det smäller till i vänster vaden och det gör riktig ont. Konstaterar ganska snart att det är en muskelbristning i vadmuskeln. Aj vad det gör ont. Tittar sig omkring. Inte en människa i närheten som ser vad som hänt. Vad skönt då slipper han skämmas blir första tanken. Men se kommer tanken var är alla som han skulle stila för?

Besvikelse eftertankar kommer. Ingen har sett när han drog på i löpning. Och det värsta av allt så måste kapten erkänna att han längre inte har en kropp som en 30 åring. Hur fåfäng får man vara. Jag har i alla fall fyllt 40. (för ett tag sedan). Men nu kan han skryta med att han har samma krämpor som Susana Kallur, och hon är inte 70 år. Nu känner kapten sig som 30*2+10

Gammal eller ung. Nu rör vi på oss

Idag seglar vi iväg för att på söndag kväll komma fram till San Blans. Under seglingen upp till San Blans skall vi hämta barnbarnen Vendela och Felicia i en marina som heter Panamarina under lördagen. När vi är kommer till San Blans skall ni slippa läsa något på vår hemsida, för därute finns det varken internet eller telefon eller andra moderniteter. Där kommer vi att vara under en vecka och roa oss med Vendela och Felicia bland de vackra öarna.

Det skall bli riktigt skönt att få släppa våra förtöjningar från kajen och få komma ut och segla, för nu snart är det risk att vi annars drabbas av hamnröta om vi ligger kvar här längre.

Sen måste jag tacka för alla hälsningar jag fick igår. Det var väldigt trevligt att jag blev ihågkommen av så många. Ja listan i mailboxen var lång. Fast det hade varit roligare om det varit 40 år istället.

Dagen började igår med hälsning från ”Bussiga klubben” när jag vaknade. Det var någon som sa: ”God morgon älskling, och grattis. Jag ser att du fått en rynka till ansiktet i natt” Tack för den hälsningen’’’’ Frånsett den komentaren så hade jag en trevlig dag. Med bland annat tårtkalas på eftermiddagen, så man kände sig som liten grabb på födelsedags kalas. Ska det inte vara tårtkalas för unga grabbar? Dagen avslutades med middag på kvällen tillsammans med Ove och Greta. Hade tidigare under dagen varit och pratat med hovmästaren på resturangen så att fick sitta för oss själva i ett särskilt rum uppe på andra våningen. Det blev en lyckad tillställning och vi hade riktigt trevligt.

Nu blir det Sol, vind och vatten.

Här är härligt att leva

Vendela beskriver resan

Hejsan alla flickor, pojkar gubbar och gummor. Nu har det hänt mycket skall ni veta. Under denna vecka (vecka 7) har jag (Vendela) och Felicia varit på besök på Kuna Yala i Panama. Det har varit en mycket underbar vecka med mycket skratt och bad. Veckan började i egentligen i fredags klockan 17.10 då Felicia och jag befann oss på Insjöns station och klev på tåget mot Borlänge vidare mot Stockholm-Arlanda. Efter ett par timmar befann vi oss på Arlanda. Vad gör då två rastlösa själar på en flygplatts när det är på tok för tidigt för att sova? Jo man gör det bästa av tiden, så klart blev valet av restaurang ganska enkelt… Mc Donalds såklart. Efter restaurangbesöket följde motion på schemat: Till änden på terminal 5, tillbaka hela vägen till sky city, vidare mot väggen på terminal 2, hopp, skutt och snurr på väg till terminal 3s ände för att sedan avslutas på Rest and Fly. Vi den här tiden var klockar runt halv 11.

Kl. 04.00 ringde ett flertal alarm, jag trodde att brandlarmet gått medans Felicia vägrade tro att det var dags att stiga upp. På med kläder och skor, nu var vi äntligen på väg. Vi lyckades släpa våra väskor som var packade till max med allt från startkablar, skvallertidningar och kaviar till terminal 2 där väskorna blev någon ananas problem (incheckade). Vi åt frukost på Starbucks för att sedan kliva på planet mot Amsterdam.  Väl framme på den GIGANTISKA flygplattsen i Amsterdam letade vi oss (ganska snabbt) till vår gate. Vi ägnade några minuter åt att fika shoppa och ha långtråkigt. Vi det här laget har Felicia fastnat i varje pass och säkerhetskontroll och är aningen less… Efter detta följde en 12timmar lång flygresa på världens bästa plattser möjliga i ett flygplan (om man flyger ekonomi klass) med en drös av bråkiga skolungjä**** från Panama runt omkring oss. Hur man beskriver en sådan flygtur med ett ord lyder såhär: påhurmångasättkanmansittaienflygstolkanniintehållakäftenslutaknuffatillminstolååhvadgottmedflygmat typ. Framme i Panama fastnar Felicia återigen i säkerhetskontrollen för att hon mot allförmodan GLÖMMT skriva sitt namn på immigrationslappen, frågan är HUR LYCKAS MAN?! Nu är vi i alla fall äntligen framme i Panama och Felicia sover gott under två timmar taxifärd till Panamarina medans jag skulle kunna mörda vår endast spansktalande chaufför.

Jag vaknar vid 05.00 på morgonen och går upp och sätter mig i sittbrunnen, det har inte riktigt blivit morgon än men det är riktigt varmt ute. Jag ser på solen som stiger upp över de djungel täckta bergen och hör plötsligt ett ljud som skär genom tystnaden. Det liksom viner som vinden och låter som om någon blir mördad, jag ryckertill och vet inte riktigt vad jag ska ta mig åt. Någonstans långt bak i huvudet påminns jag av något Alice sa till båten, att det var vrålapor som skrek. Inte långt efter att jag vaknat kommer farfar upp och vid halv 7 ger vi oss ut på en båt tur med jollen genom mangrove träsket. När klockan börjar närma sig klockan 8 är alla fyra ur besättningen vakna och vi ger oss ut på vår första seglats på 8 timmar till den första av San Blas (Kuna Yala) öarna Chichime cays. Platser som denna har jag aldrig sett förut, de är otroligt vackra med palmträd och kokosnötter. Precis som om de skulle vara urdragana ur ”Pirates of the Carribean” set enda som saknades var ”The Black Pearl” och ”Jack Sparrow”. Under följande tre dagar besöker vi ett flertal öar med några få Kuna Indianer som innevånare men under dessa tre dagar händer även det som inte får hända. Jag (Vendela Bergkvist) lyckas tappa rösten, åka på en hosta, få feber och bli sängliggandes. Hur kul är det när man är på kanske världens vackraste platts med drygt 31 grader i vattnet. Därför är inte jag den som ni kära läsare bör fråga om vad vi har gjort exakt under dessa dagar. Men i stora drag så har så har vi badat mycket, pluggat lite, åkt i land på exotiska öar, seglat och besökt en Kuna by. Dessutom har jag ätit fler piller och sovit mer än jag någonsin gjort. Många tack till sjuksköterskan Alice som fått mig att må bättre.

Vinden blåser friskt i håret

Vilken trevlig vecka

Vilken underbar trevlig vecka vi har haft med barnbarnen Vendela och Felicia. De här två gamla pensionärerna har levt upp och vi har känt oss unga på nytt. Vilka underbara ungdomar. Aldrig någet gnäll utan positiva hela tiden. Vad trevligt vi haft med många skratt och intressanta samtal. Det enda smolket i bägaren var stackars Vendela som åkte på en riktig förkylning med hosta och feber. Ja hon var tidvis riktigt dålig och låg långa stunder i sängen. Men ändock så var det aldrig något gnäll utan hon försökte vara glad och positiv. Så Felicia fick många gånger bada själv i det varma havet. Sedan har Felicia försökt kämpa med läxor, bestående av matte och sedan har hon läst om hinduismen. Det sista ämnet var nog av förståliga skäl inte så roligt att läsa. Ja över huvud taget var det svårt för henna att kunna koncentrera sig på läxläsning, när det var så mycket som hände runt om kring. I stället har hon suttit uppe i sittbrunnen och läst läxor sent på kvällarna när vi andra hade gått och lagt oss. Duktigt gjort Felicia.

Höjpukten under veckan var nog, förutom alla vackar öar vi besökt, när vi besökte en Kuna Indianby, Tiger Island. När vi seglade till denna ö så ankrade vi på redden och sedan åkte vi med jullen in till stranden. När vi la till vid en liten brygga så kom det en liten kille i 20 års ålder och hälsade oss välkommen till Tiger Island. Han talade Engelska och han ställde gärna upp och gajdade oss runt i byn. Vi var den första båt denna vecka som besökte ön. Vi fick en trevlig förmiddag tillsammans med den trevliga gajden, där han visade oss runt och berättade om byn och Kuna Yala kullturen. Han berättade bland annat om att nu i februari så firade man sin frigörelse och självständighet. I februari 1925 efter ett längre frihetskrig, lyckades man komma överens med Panama att man fick bilda en egen stat i staten, med eget styrande och en egen region. I dag har man ett demokratiskt styrt land, där varje by har sin kongress med sin egen byhövding. I kongress byggnaden som finns på varje ö, består av en stor palmhydda. Här har man möten 2-3 gånger i veckan, och där har varje bybo över 15 år rätt att rösta

Här i denna by bor det ca 700 personer, och man bor väldigt tätt i sina palmhyddor. När man går genom byn så kommer det fram massor med små gulliga barn ur varje hydda. Och när Felicia bjöd på lite karameller, som hade med sig, så kom det barn springande från alla håll. Men inget kiv och gnäll utan man delade med sig till sina syskon. Det man livnär sig på i byn så är det kokosnötter som växer på de olika öarna runt om, och sedan är det fiske. Sedan lyckas kvinnorna i bland sälja någon så kallad molas till någon förbi seglande båtturist. Så i våra mått mätt så levde de fattigt, men de lever lyckligt ändå. Frågan är väl hur länge kommer man att kunna bevara denna Kula Yala kultur. Barnen går i egen skola på ön där man lär sig läsa och skriva och räkna, Man lär sig sitt eget språk samt Spanska. Många av ungdomarna fortsätter sedan att studera i Panama City. Våran Gajd berättade med stolthet att nu fans det möjlighet att använda mobiltelefon på ön, men internet fans det ännu Inte. Som sagt hur länge kommer Kuna Yala kulturen att finnas kvar.

Vendela tittar beundrande på de rara Kuna barnen

Det blev tyst

Ja då har flickorna lämnat oss, och enligt rapporter vi fått så gick resan hem för dem bra. Vad tyst det blev på Lady Mys nu när det inte längre är några trevliga flickor ombord. Nu är det bara kapten och kaptenskan kvar och det händer väl ibland att det inte blir så mycket sagt till varan, utan vi kan sitta där ibland, och inte säga någonting, ända tills den ena av säger till den andra. ”Men sej någonting då”

En komentar från Felicia när vi kom till Shelter Bay. Alice berättade för flickorna att här på marinan finns det fina duschar som ni kan använda. Ja men då går vi och duschar nu sa flickorna. Ja men räcker det inte att ni duschar i morgon när ni skall åka hem sa kapten. När kapten sedan gick ner i båten fick Alice följande komentar från Felicia. ”Det märks att morfar aldrig har varit tjej

Nu är det bunkring och förberedelse för våra nästa äventyr. På onsdag släpper vi förtöjningar och seglar mot norr. Vår första etapp blir en två dygns segling till en liten ö som heter Providencia och som ligger utanför Nicaraguas kust, men tillhör märkligt nog Colombia. Det skall vist vara en trevlig ö vad vi har hört. Det finns risk för att segling dit upp kan bli lite jobbig, för de förhärskande vindarna kommer från norr till nordväst. Med andra ord vi kommer att få en hel del motvind. Men det är bara att gilla läget och sätta på sig njurbältet (om vi hade något)och stampa i motsjön.

Annars så mår vi bra och har det värkligen skönt i värmen. Fast det kan vara lite jobbigt ibland när måste sätta på sig varm shorts eller ta på sig ett par skor, som består av ett par flippers, för att inte tala om när man skall vara lite anständig och sätta på sig en t-skjorta. Ja då blir det jobbigt och varmt. Vi lever ett hårt liv. Så ni kan väl tänka på oss ibland och tycka synd om oss. Eller?

Mot Providencia

Torsdag den 19 februari 2014

Det blev ingen avsegling igår. Så är det när man seglar, man kan inte alltid planera efter klockan och allmenakan, utan ibland eller ofta är det väder och vindar som råder. Under seglingen upp till Providencia råder det förhärskande vindar som till att början med består av nordliga vindar och som sedan när vi kommer längre norrut vrider mot nordväst. De här vindarna kan variera i styrka. Eftersom Providencia ligger nästan rakt norr ut så får vi motvind under den första biten. Det är ju inte så kul att segla eller gå för motor med vinden rakt framifrån, speciellt om vinden är kraftig. Det blir stora påkänningar på båt och inredning när båten stampar och hoppar i motsjön. När vi studerade väderutsikterna igår morse såg vi vindarna skulle bli kraftiga nordvindar under dagen, men att det skulle vara snällare idag. Därför beslutet att vi avseglar idag istället. Vi får väl se hur det blir. Vi vet i alla fall att vi kommer att få motvind under hela dagen fram till omkring midnatt, då vi hoppas att vi kommit så långt norrut att vindarna vrider mot nordväst, och att vi då kan börja använda seglen som framdrivnings medel. Fram till dess blir det nog mest motorgång.

Att vi inte kom iväg igår gjorde inte så mycket. Vi hade en skön avkopplade dag, där vi mest kopplade av. Det kan ibland vara skönt att få en dag över när man inte har något inplanerat. Vi avslutade dagen med en god middag på marinans restaurang, tillsammans med Ove och Greta från Mayflower 2

Vi får väl se när vi kommer åt något nät här näst, så att vi kan berätta hur det blev och hur det är på Providencia. Kanske skickar jag några korta rader över satellit. Vi får väl se

Seglingen till Providencia

Lagom till straks före soluppgången, igår lördag, seglade vi genom korallreven intill Santa Isabell, som den lilla staden heter på ön Providencia. Vi gick in den södra infarten som är lite speciellt knivig där man får vara mycket uppmärksam för att ta sig genom korallreven. Men eftersom kapten var trött, efter nattens segling och ville komma i hamn så snart som möjligt, ville han inte gå den längre och säkrare infarten. Senare under dagen träffade vi ett par Amerikanska seglare, när vi var in till myndigheterna för att klarera in. Vi såg när ni kom i mores, sa de. Det var duktigt gjort av er att segla in de södra infareten. Där har vi inte tordes gått in sa de.

Seglingen hit från Shelter Bay gick bra med vindar som vi hade beräknat. Den väderprogons vi hade tankat ner från nätet, och då särskilt de så kallade gribbfilerna stämde väldigt bra. Seglingen hit tog 45 timmar, precis som beräknat. Vi hade kunnat segla fortare, men då hade vi kommit fram mitt i natten när det var mörkt. Men vi ville inte segla in bland korallreven när sikten var dålig.

Hur var då seglingen? Ja som sagt den gick bra, även om det var en kraftig sjö med höga vågor som slog in i sidan på båten hela vägen, och kaptenskan tyckte det var väldigt jobbigt när man hela tiden fick lov att hålla i sig.

Sedan hade vi ett par incedenser under seglingen. Det första hände efter 5 timmar när vi gick för motor. Helt plötsligt började motorn att vibrera väldigt. Vi måste ha fått in något i propellern sa vi. Men först gick kapten ner och kontrollerade motorn, och kunde konstatera att motorn satt löst från sina motorfästen. Kapten drog fast de bultar som var lösa, men det hjälpte inte. Motorn vibrerade fortfarande. Alltså måste det sitta något i propellern. Vad göra när vi befinner oss mitt ute på det öppna havet och båten rullar kraftigt i den grova sjön. Det var bara ta tjuren vid hornen, och dra på sig dykutrustningen för att dyka ner under båten för att se efter. Det kändes väl inte sådär jättekul att hoppa ner i havet med vågor som var 3 meter höga och med en Lady Mys som rullade och hoppade i den kraftiga sjön. Mycket riktig när kapten kom ner under båten kunde han omgående konstatera att i propellern satt ett stort plastskynke. Det var bara att ta fram kniven och börja skära bort plasten. Det tog väl sin tid att göra det och när kapten väl kom upp i båten igen så undrade en ängslig kaptenska vad han gjort så länge under båten.

Det andra som hände, var när vi skulle starta vårt elverk, som alstrar ström till båten, så fick vi kylvattenlarm. Att krypa ner i ett trångt motorrum i den kraftigt rullande Lady Mys och försöka laga det under gång var inget som tilltalade kapten, utan vi fick ladda ström med huvudmotorns generator istället, under resten av seglingen. När vi väl kom fram igår så tog sig kapten an problemet när båten stod stilla. Mycket riktigt så var det en så kallad impeller som var trasigt. Som väl och omtänksamt hade vi en impeller med oss i reserv. Så nu kan vi ladda ström igen på ett bekvämt sätt.

Hittills har vi inte hunnit med och se och upplevt så mycket av Providencia. Vi kommer väl att berätta om i senare brev. Men det vi har konstaterat är att nu har vi återkommit till mera Västindisk kultur än den vi upplevde i Panama. Naturen är mera Västindien, och folket och kulturen är mera rasta. Samt och till kaptens stora glädje spelar man reggaemusik på gator och serveringar. Det är skillnad det mot att höra dragspelen som spelar salsa musik. Vilken härligt gung- gung det är i musiken. Inte en muskel i kroppen kan vara stilla. Är man inte det tidigare så blir man 27 på nytt.

 

Björnen likt Sällskapsresan

Providencia 2014-02-24

Providencia är en ganska liten ö, endast ca 7 km lång och ca 3 km bred. På denna ö bor det ca 4800 personer. På ön så finns det en väg som går utmed kusten runt ön. I går skulle vi slå på stort, och ordande med att vi skulle göra en bilturrunt ön. Vi fick tag i en kille som hade en bättre begagnad Ford pickup. Han var villig att köra oss runt ön för 150 kr. Vi hoppade in i bilen och vi fick sitta tre personer i framsätet, men det gick bra. När vi så kom till det först stället med fin utsikt ut över havet och den vackra bukten, så frågade guiden om vi ville ta kort. Jo det kanske vore lämpligt. Björnen tar fram sin fina system kamera med dit hörande utrustning och skall knäppa kort. Vad händer? Han tar upp kameran och riktar kameran ut mot havet. Low Batteri står det i sökarfönstret. Så där står Björnen och känner sig som han i filmen sällskapsresan. Typiskt Björnen. Han börjar bli glömsk med än det ena och det andra. Kan det vara att han börjar bli gammal?

Så därför blir det inga bilder från vår resa runt ön. Som straff för denna blunder får han nu här med ord försöka beskriva vad vi såg.

Ön är ju en vulkan ö med ett stort korallrev utanför i havet. Lanskapet är väldigt bergigt med kraftigt växande grönskande sluttningar. Längst ner mot havet går den väg som vi åkte på runt hela ön. Utmed denna väg finns det mer eller mindre hus byggda hela vägen där det bor folk. Husen ligger väldigt vacker belägna i sluttningarna och många av husen är vackert målade i olika färggranna färger. Blått gult och grönt är ofta förekommande. Vissa hus har vackert blommande trädgårdar runt husen. Men sen frågar man sig, varför slänger man allt skräp direkt utanför sin egen tomt. Det är inte vackert.

Vi såg också att det fanns flera ställen med långa fina sandstränder där det fanns möjlighet att vandra och bada i det klara varma vattnet innanför reven. På vissa av dessa stränder fanns det mindre små hotellanläggningar. Hotellen var inte stora. Kanske som mest för en 20-30 personer

Sedan kom vi åter till den lilla staden Santa Isabel. En ganska typiskt liten Västindien stad med fullt av folk i alla gatuhörn som sitter där och gör mest ingenting. Jo man har höga diskutiner med varandra. Sedan är det fullt av villt framrusande skotrar och motorcyklar med både kvinnor och män som kör som vildar. Så det gäller att se sig för när man sätter ut en fot i gatan.

I morgon fortsätter vi upp mot öarna Bay Islands som ligger utanför Honduras nordkust.

 

Providencia - Bay Island

Vi lämnade Providencia tidigt på onsdags morgon. Ja så tidigt att det fortfarande var mörkt. Vi fortsatte norrut utmed den Nicaraguanska kusten för att sedan svänga västerut norr om Honduras.  Utmed kusten är fel att säga. Utan för Nicaragua är det väldigt grunt med en grundbank som stäcker sig långt ut i det Caribiska havet. Så vi gick aldrig närmare kusten än 50 Nm (100km). De första 8 timmarna hade vi fin segling, men sen avtog vinden och vi stötta med motorn, resten av dagen och natten. På förmiddagen dagen därpå kom vi till en liten ö som ligger mitt ute i havet, långt från alla ära och redlighet. Här på korallrevet ankrade vi upp och hade en fin avkoppland dag. Ön som heter Cayo Vivorillo är inte större än Vaverön i Siljan, och som sagt ligger alldeles för sig själv 50 Nm utanför kusten. Det enda mänsklig liv vi såg här var en fisketrålare som också låg här vid ön och vilade ut. Här låg vi resten av dagen och kopplade av och badade i det väldigt klara vattnet bland korallerna och fiskarna. På kvällen kunde vi sedan se en vacker solnedgång, med en sol som skiftade i alla de röda nyanser som finns, när den gick ner i havet. Sedan fick vi under en halvtimmes tid, se en himmel som ständigt skiftade kulörer. Ja vi fick till och med se den omtalade, skärbrandgula färgen.

Sedan kröp vi till sängs för en välbehövlig natts sömn. Ja det behövdes inte många sekunder fören vi sov, och vi sov hårt, ända tills vi vaknade  vid 6 tiden på morgonen att det kliade på hela kroppen. Vi hade under natten blivet ett matförråd för ett hundratal små knott som var så små att vi varken hörde eller såg dem. För kapten gick klåda över ganska snabbt, men för kaptenskan var det värre. Hon hade stora röda utslag överallt på kroppen och som kliade nå fruktasvärt hela dagen. Ja det till och med var så illa att hon under eftermiddagen drabbades av en allergichock och började frysa. Då kom medicin-lådan fram. Klådan satt i mer eller mindre i ett dygn.

Trotts knott besvären eller tack vare så lämnade vi denna Robbinsson ö och seglade vidare på fredag morgon. Vi hade nu en seglings etapp på 150 Nm framför oss och som vi räknade med skulle tas ca ett dygn. Så idag på morgonen kom vi fram till den Honduranska ön Guanaja som ligger i ögruppen Bay Island. Denna ögrupp består av tre vulkanöar, med korallrev runt öarna, och ligger ca 30 Nm. utanför den Honduranska norr kusten.

Här på ön Guanja klarerade vi in i landet Honduras i dag på morgonen. En procedur i sig själv och som var lite speciell, och som vi kommer att berätta om i nästa brev. I alla fall kan vi kostatera att vi har fått så många stämplar i våra pass, att när vi kommer hem i sommar måste vi skaffa nya pass trots att vi fick nya pass sep. 2012.

Trotts att vi har det så skönt, så har jag Björn en viss hemlängtan denna helg. Vasaloppet är något speciellt i mitt skäl. Har man som jag genomlidit så många Vasalopp så är det synd att inte få vara hemma och i varje fall få titta på loppet.Jag vet precis hur det känns så här dagarna och timmarna före loppet. När det sedan är så att min totalt anti sport intresserande son Mats vid 43 års ålder skall åka sitt första vasalopp. Ja då känner man sig som en dålig far som inte kan vara med och stötta honom med de erfarenheter som jag ändock besitter. Lycka till Mats. Jag vet att du kommer att klara av det.  

 

Bonacca Guanja Honduras

Vi lovade att vi skulle berätta lite mera om Guanja och då speciellt huvudorten Bonacca som orten eller staden heter på Guanja. På denna ö finns det inga vägar eller fordon utan alla transporter så väl varor som personer förflyttas med båt. Det märkliga är att huvudorten Bonacca ligger på en särskild lite ö som är inte större än 500*300m. Här på denna lilla ö bor det 4000 personer, och den är som sagt mycket speciell. Hela ön ligger inte högre än 1-2 meter över havsytan och det går små vattenkanaler tvärs genom staden. Sedan går det små gator lite härs och tvärs, så att innan man lärt sig den lilla ön så kan det verka lätt att gå bort sig. Här på dessa trånga gator är det folk i rörelse över allt eller också står de och gör ingenting. Här runt gatorna har man byggt hus max två våningar höga av varierade kvalitet. Här i dessa hus bor det folk, och många av de som bor på gatuplan har avdelat ett av rummen och inrett till affär där man försöker sälja allt möjligt. Varor till denna ö kommer med båt engång i vecka, nämligen torsdagar och då är det ännu mera liv och rörelse. Utmed hamnsidan har man pålat och byggt träkajer eller hus där det ligger fullt med stora fiskebåtar och väntar på säsongen för hummerfisket skall bli tillåtligt.

 Sedan var det där med inklarering jag skulle berätta om. När vi kom in på morgonen för att klarera in så gick vi till en kaj och la till. Omgående kom det en kille för att hjälpa oss med tilläggningen och sedan erbjöd han sig att visa oss vart vi skulle gå. Först gick vi till Immigration. Här var det ännu inte öppet men killen han ringde och efter en stund kom det en kvinna som öppnade och tog emot oss. Kontoret var speciellt. Ett gammalt trähus där man kunde se ut genom sprinorna i väggarna. När kvinnan hade fyllt i alla papper och stämplat i passen samt fått alla kopior på pass, besättningslista, skeppsdokument, Zarpe, mm, så blev det vandring till Hamnpolisen. Även han satt i en sämre byggnad. Även han skulle fylla i en massa papper, men han hade i alla fall en gammal manuell skrivmaskin, jag tror det var en gammal Halda. Sen började han skriva på denna maskin i samma takt som han som gjorde förlustanmälan åt Stig-Helmer i Sällskapsresan. Sen frågade han var vi kom ifrån. Sverige svarde jag. Aha,    Zlatan svarade han, och sen var det inga probelm med papperna. Så nu kände man sig som Sällskapsresan igen.

Efter att klarat av myndighetren och handlat lite, så fortsatte vi till en fin liten vik, där vi ankrade upp bland ett 15 tal andra långseglare. Här ligger vi nu och har det bra. Här i viken finns det möjlighet att åka iland på kvällen och äta en god middag. Det finns tre olika ställen att välja bland. Det är en fin stämning bland de långseglare som ligger här och alla är mycket trevliga, och vi har umgåtts mycket med ett par ifrån Canada och ett Danskt par som bland annat seglat runt Kap Horn. Poul och Vibeke på båten S/Y Pi hade mycket att berätta om när de seglade runt Kap Horn, och den Chilenska kusten. De berättade bland annat om när motorn gick sönder och de fick ligga i en öde vik och vänta i 7 månader på att få en ny motor installerad.  

Fiskebåtar som väntar på att få gå ut och fiska Hummer
Glada skolbarn som ville att jag skulle ta kort på dem
Här är stadens fängelse och poliskontor

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...

Stina | Svar 13.03.2014 20.52

Grattis grattis Faster på födelsedagen Hoppas allt är bra med er. Mamma är här och hälsar på så vi får lite hjälp med våra vilda grabbar kramar från oss i Vås 💐

Mats | Svar 03.03.2014 20.52

Jodå i mål kom jag trots att det inte fanns mycket till spår, till och med innan det blev mörkt ;) idag känns det att man gjort nått igår...

Maria | Svar 02.03.2014 19.43

... så jättebra trots att det inte fanns några spår att tala om. / Maria

Maria | Svar 02.03.2014 19.42

Tänk att jag VISSTE att det var lite hemlängtan till snön. :) Jag kan trösta dig med att jag varit och kollat in sonen på sin väg till Mora och han gjorde det

Owe Greta | Svar 01.03.2014 00.47

Kära Vänner, härligt att deltaga med er resa då vi nu flyger till GBG med KLM.
Mayflower 2 Greta o Owe

Christina | Svar 25.02.2014 17.13

Härligt att höra att ni har det bra Här har vi haft sjukstuga nästan hela feb med feber magsjuka nu är jag hemma för nackspärr Ha en bäst och skicka lite sol

Maria | Svar 22.02.2014 09.42

Vi packar våra väskor och åker mot Dolomiterna och SNÖN !! Hoppas ni har bra vindar och slipper hoppa runt för mycket. Vi hörs, Kramar från oss alla i Knupa

Owe & Greta | Svar 22.02.2014 03.45

Ni bör vara mer än halvvägs till Providencia nu. Hoppas vädret är lika lugnt som i Shelter Bay så ni har det bekvämt- Saknar er här, men önskar förliga vindar.

Göran Lindborg 23.02.2014 12.27

Hej Greta o Owe. Ifrån Espana sändes en varm hälsning, om än lite avundsjuk....
Ha det gott och fina vindar
Göran o Berit

Vendela | Svar 19.02.2014 10.54

Hoppas att ni får det bra nu och önskar er all lycka på seglingen! kram /Vendela

Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

08.06 | 11:04

Kan skicka en hälsning från Borlänge...kanon fint väderj

...
07.06 | 13:58

Björn och Alice! Har följt er hela vägen! Nu är det nära! Välkomna till fastlandseuropa! Härligt att ha er "tillbaka".
Gunilla o Toyvo

...
03.06 | 08:23

Hej å hå vad duktiga ni var med er seglats det kommer säkert bli en bra segling till Portugal vi hörs Tore o Majlis

...
31.05 | 20:42

Trevligt att ta del av livet ombord. Jag känner igen det mesta, dock ej badning under gång, vilket jag har respekt för men säkert skönt. Välkomna i hamn!

...
Du gillar den här sidan